Syrgasmasken

Regnet försökte skölja bort mina sista nätter. Det gjorde inget, jag var ute ändå. Gick runt på gatorna och försökte förstå vad som hänt, vart tiden tagit vägen. Gatorna kändes ödsliga och höstvinden rev hårt i trädens sista kvarhängande löv. Från ingenstans kom plötsligt en man upp till mig. Kanske var han runt de 60. Han bar en gammal luggsliten kostym men också en fantastisk doft. Någonting jag aldrig känt förut. En doft utan ursprung.

- Vet du att luften aldrig är så ren som på natten, sa han och kliade sig förstrött i skägget.
Jag visste inte vad jag skulle svara utan gav istället bara ifrån mig ett ljud och försökte ta mig förbi honom.
- Vänta, sa han och satte sin smutsiga handflata på mitt bröst. Jag har någonting som jag vill att du ska se.
- Vad, sa jag ointresserat och tittade mig försiktigt omkring för att se om det fanns någon annan i närheten. Natten var öde. Han tog upp en skrynklig lapp ur fickan och räckte över den till mig.
- Läs det här.
Jag vecklade upp den maskinskrivna lappen och läste:

"Någonstans i världen finns ett bottenlöst hav. Det går inte att finna på några kartor men det finns där. Gömt men ändå synligt för världen att beskåda. Varje gång det regnar krusar sig vattnet under regndropparnas tyngd. När regnet slutar finns det inte ett spår att finna av dess forna existens, men havet vet . Trots den släta vattenytan vet havet att regnet alltid kommer att förbli en del av det.”

- Varför? Frågade jag och försökte ge tillbaka lappen till honom. Texten kändes så meningslös. Den betydde ingenting
- Behåll den, och om du tänker efter inser du snart att vi alla har simmar i dom strömmarna, sa han lugnt och stirrade mig i ögonen.
Hans ögon var blanka och långt där inne var det som om ett ljus brann. Han vände sig plötslig om och började gå.
- Vänta, skrek jag efter honom men trots att han bara befann sig ett tiotal meter ifrån mig var han redan långt borta.

Medan regndropparna föll på mitt huvud stod jag länge och såg hans ryggtavla försvinna bort i horisonten. Jag var omringad av natten. Jag förstod inte. Vad hade den här lappen med mig att göra? Jag började sakta gå hemåt men på något underligt sätt kände jag mig svag, matt. Väl hemma gick jag och la mig direkt. Innan jag släckte lampan läste jag den skrynkliga lappen igen. Trots att jag den natten inte sov en blund drömde jag blåa drömmar.