Stilla

har stannat upp, rör mig inte. inte i nån riktning. Står helt stilla. Aldrig känt mig så stressad

jr

Placebo, Running up that hill

stäng ner hela skiten!

jag tror den får mig att må dåligt.

Regnet försökte skölja bort mina sista nätter. Det gjorde inget, jag var ute ändå. Gick runt på gatorna och försökte förstå vad som hänt, vart tiden tagit vägen. Gatorna kändes ödsliga och höstvinden rev hårt i trädens sista kvarhängande löv. Från ingenstans kom plötsligt en man upp till mig. Kanske var han runt de 60. Han bar en gammal luggsliten kostym men också en fantastisk doft. Någonting jag aldrig känt förut. En doft utan ursprung.

- Vet du att luften aldrig är så ren som på natten, sa han och kliade sig förstrött i skägget.
Jag visste inte vad jag skulle svara utan gav istället bara ifrån mig ett ljud och försökte ta mig förbi honom.
- Vänta, sa han och satte sin smutsiga handflata på mitt bröst. Jag har någonting som jag vill att du ska se.
- Vad, sa jag ointresserat och tittade mig försiktigt omkring för att se om det fanns någon annan i närheten. Natten var öde. Han tog upp en skrynklig lapp ur fickan och räckte över den till mig.
- Läs det här.
Jag vecklade upp den maskinskrivna lappen och läste:

"Någonstans i världen finns ett bottenlöst hav. Det går inte att finna på några kartor men det finns där. Gömt men ändå synligt för världen att beskåda. Varje gång det regnar krusar sig vattnet under regndropparnas tyngd. När regnet slutar finns det inte ett spår att finna av dess forna existens, men havet vet . Trots den släta vattenytan vet havet att regnet alltid kommer att förbli en del av det.”

- Varför? Frågade jag och försökte ge tillbaka lappen till honom. Texten kändes så meningslös. Den betydde ingenting
- Behåll den, och om du tänker efter inser du snart att vi alla har simmar i dom strömmarna, sa han lugnt och stirrade mig i ögonen.
Hans ögon var blanka och långt där inne var det som om ett ljus brann. Han vände sig plötslig om och började gå.
- Vänta, skrek jag efter honom men trots att han bara befann sig ett tiotal meter ifrån mig var han redan långt borta.

Medan regndropparna föll på mitt huvud stod jag länge och såg hans ryggtavla försvinna bort i horisonten. Jag var omringad av natten. Jag förstod inte. Vad hade den här lappen med mig att göra? Jag började sakta gå hemåt men på något underligt sätt kände jag mig svag, matt. Väl hemma gick jag och la mig direkt. Innan jag släckte lampan läste jag den skrynkliga lappen igen. Trots att jag den natten inte sov en blund drömde jag blåa drömmar.

Så låg vi i den där sängen någonstans i förorten igen.

- Är du trött?
- Allting är ju relativt, skulle ju inte vilja gå ut och jogga precis.
- Blundar du?
- Vad spelar det för roll? Det är ju becksvart för fan.
- hehe, nej jag bara undra.

Med ryggarna mot varandra låtsas vi hitta en bekväm position och plötsligt ligger vi med läpparna tätt intill varanda. Tungorna möts och det enda som går genom huvudet är om man ska tända en cigarrett eller inte. Ungefär lika intressant som bönorna som ligger i blöt i köket.

När vi vaknar är pyjamaserna fortfarande på. Inget knullruffs och inte heller några fimpar i det halvdruckna dricksglaset bredvid sängen. Ingen frukost, det blir för stelt. På med joggingskorna och springa fort därifrån. Fan, det är mulet ute.

JÄVLA FITTA!!!

Här sitter jag och knappar på tangentbordet och så är det kvällssol där ute. Det går ju faktiskt inte.

jag är så jävla trött på att var någon sorts gratispsykolog åt dig! visst, vänner ska kunna hjälpa varandra vid alla tillfällen men att endast vara någon jävla latrinburk som du spiller skit i när du känner för det kommer inte hålla. vänner håller ihop även när det blåser medvind. att få hån och elakheter bara för att du råkar må bra idag är inte ok. allt eller inget antar jag.
min vänskap har ett pris är jag rädd, tydligen även din