visst är det så att det är den där nostalgiska och smått ensamma känslan som gör att man känner sig som lyckligast? det är svårt att förklara med ord, antar jag. men det är den där stunden när allt handlar om minnen. dofter, ljud och bilder i huvudet.
samtidigt som det är just dessa minnen ger hopp inför framtiden. har man haft det så bra så måste det finnas en chans att man kommer känna så igen, liksom. fast problemet är väl att man aldrig inser att man har det just sådär bra just då, i den stunden. det är först efteråt man inser det.
jag vet inte om det gör någon skillnad egentligen. jag vet ingenting.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
jag tror det är den känslan som vi kallar det svenska vemodet..
exakt!, förutom att jag inte kan njuta av det eller se det goda i det, får bara ångest super ner mig och försöker glömma att jag levt tidigare. funkar sådär. behöver en planb.
jr
tror att det tar en livstid att lära sig njuta på riktigt av det svenska vemodet... men man har som tur vad alltid den svencka fyllan att sänka sig i om man inte orkar ta ta i det och tur är väl som sagt det...
Thomas! Någon har kapat din myspace sida för mig så jag kan inte skicka meddelanden. Skicka ett till mig så jag kan svara.
Marie.
Skicka en kommentar