social kompetens

jag går på teater ganska ofta. i ett tidigt skede av föreställningen drabbas jag alltid, halvt förtjusad halvt förskräckt, av tvångstanken att ställa mig upp och skrika nåt oförskämt olämpligt. hela situationen är ju liksom upplagd för det. jättemånga människor sitter samlade helt tysta. det är inte ofta man är med om det. ja, förutom på teatern då, alltså.

ikväll såg jag en pjäs som handlade ganska mycket om politik. folkhemsidyllens förfall och nedmonteringen av välfärdssverige och sånt. och när jag då upptäckte att ingen mindre än lars ohly satt precis snett framför mig i publiken så hade jag svårt att hejda mig själv. det var liksom för bra för att vara sant!

så jävla klockrent att bara ställa sig upp och typ skrika: se, allihopa! lars ohly är här ikväll! ja, ni vet han som inte törs kalla sig kommunist längre eftersom vårt land blivit så jävla borgeligt!
eller nåt i den stilen.

jag gjorde det såklart inte. jag, precis som du, vet ju hur man ska bete sig. vi är ju civiliserade människor, eller hur?