En stor orange maskin vevar med sina armar och krossar hela byggnaden bit för bit. Dom river hövdingagården. Jag blir tvungen att stanna och titta på förödelsen. Något sorgligt väcks till liv inom mig när jag står där. På något sätt känns det som om det handlar om ett mord.
Alla mina eftermiddagar mellan 1987 och 1989 tillbringade jag på Hövdingagården, som då hette Blommens och var ett fritidshem. Det var tider fyllda av rätt lyckliga stunder. Jag lärde mig att göra en kamera av en russinburk och fina tröjor med färgglada tryck på. En gång låste jag in mig på toaletten ända tills min mamma kom för att hämta mig eftersom en av fröknarna hade sagt att han tyckte det var larvigt med bokmärken. Vid första tanken kan det tyckas skrattretande att jag reagerade så starkt. Men jag var 7 år gammal, han säkert närmare 30. Hade långt brunt hår som han kammade ständigt och solglasögon (svarta Rayban med plastbågar) som diadem i håret. Satt alltid ute i solen för att bli brun, och när han inte gjorde det spelade han pingis med killarna. Han var ingen pedagog. Jag har sett honom några gånger efter det. Han kör SL-buss. Det långa håret är fortfarande kvar och det ser lika fördjävligt ut nu som då.
Sen flyttade fritidsgården in i lokalen under kvällstid. Det var ungefär samtidigt som jag började högstadiet och fick tillträde till "kvällsgårn´". Jag och mina tjejkompisar hängde där nästan varje kväll. Det var precis i samband med mina föräldrars begynnande skilsmässa och jag mådde rätt taskigt. Att fly från hemmet var en nödvändighet. På Hövdingagården lärde jag mig om kickerskulturen. Jag lärde mig om vem jag var och om massa aspekter av begreppet utanförskap. Alla killar som hängde på gårn´hade adidasbrallor och page med mittbena. Dom tittade på tjejer i tajta crocker-jeans och långt hår. Jag hade manchesterbyxor med häng och var kortklippt. Jag minns att vi brukade stå under ett hustak i närheten för att röka röda prince som jag stulit av min pappa. Sen tuggade vi tuggummi frenetiskt innan vi gick in så att inte ledarna skulle känna lukten av fimp.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Kvällsgården var för dom svaga. Ungdomar som var rädda.
finns väl ingen plats som e värre om man e rädd än en kvällsungdomsgård? som att utmana allt man var varje gång man närmade sig dörren. det e fan starkt. sitta hemma och spela 8-bitars kunde ju vem som helst göra.
jr
Det var frivilligt att gå dit. I den åldern sökte man inte upp sin egen rädsla.
Det är såklart att kvällsgården var för dom svaga. Den var ju till för tonåringar! Nämn en tonåring som inte är svag (ja, förutom Brandon i 90210 Beverly Hills, då)! Kanske var vi som gick dit allra svagast, men säkert inte räddast.
anonym: "man" sökte kanske visst upp sin egen rädsla. bara för att du inte gjorde det.
sent inlägg.. Men "fröken" som inte var ngn pedagog var inte alls bara med grabbarna och spelade pingis.. Ingen pedagog kanske, men han gav mig något iaf! Trygghet.. =)
Skicka en kommentar