Syrgasmasken

Och den här finländska spjutkastaren tar sats, springer fram till linjen och dunkar iväg spjutet upp i den italienska ljumma kvällen, han har dålig balans i kastögonblicket och spjutet far för mycket åt vänster eller om det är höger, spjutet hamnar i alla fall där längdhopparna håller till, träffar en fransman i ryggen som sitter och stretchar, väntar på sin tur. Finländaren tar sig för huvudet, tror inte att det är sant. Kommentatorena ojar sig, skriker upphetsat. En ambulans kommer åkandes på löparbanorna, stannar vid längdhoppsgropen. Mycket folk samlas runtom, läkare och fotografer, män med bårar. Samtidigt zoomas finländaren in, han har satt sig på en bänk, har nästan tårar i ögonen, kommentatorerna säger att det inte var hans fel, sånt här händer. Tyvärr. Ambulansen far iväg och tävlingarna återupptas. Finländaren sitter kvar på bänken. Laddar för nästa kast. När det är hans tur att kasta igen säger kommentatorerna att det nog blir svårt för honom att ladda om igen. Ja, tacka fan för det! Karln har precis kastat ett två meter långt spjut i en annan mans kropp, och inte har han sprungit bort dit, till olycksplatsen, 70 meter kanske, och kollat hur det gick. Han har bara suttit där med ansiktet i sina handflator och tyckt synd om sig själv. Sen vill jag passa på att tacka alla för den här tiden, Mange, Sara, Carlsson, Becky, Thomas, Johan R och Love, jag har lärt mig mycket av er, men nu är det över. Jag vill gå vidare, byta län. Se nya områden i Sverige. Inbjudningskort om kräftskiva sista veckan i augusti borde ligga på era hallmattor nu, eller om ett par timmar, om posten gjort sitt jobb.