35, 40, 45, 50?

Vad gammal tjugoåringen i mig känner sig när jag handlar kläder på Lindex.

Hur ska Love klara sig i framtiden?

Såg i DN idag att Lundell trappar ner för att helt sluta med musiken inom två år.

Det låg ett brev på hallmattan när jag kom hem idag. Adressen handskriven. Jag öppnade kuvertet och plockade ut ett vikt papper. Det stod: Du måste ha glömt mig. Vill du inte ha dina pengar? Vill du inte veta av mig? Kan vi inte träffas igen, äta restaurang och dela på en flaska vin? Jag bjuder gärna. Ska vi säga Ciao Ciao vid Östermalm nästa fredag (3 oktober) klockan åtta på kvällen. Du kommer känna igen mig. Kram.

Det är såna brev man lever för. Eller dör.

Grattis världen!

Det är först på senare tid som jag har förstått hur stor skillnaden mellan teori och praktik faktiskt är. Det är skillnad på att veta och att veta, så att säga.

Jag har faktiskt tänkt så några gånger om biologismen.

Som att den skulle kunnat komma som en räddning och vagga in mig i något slags lugn. En fredsförklaring.

Jag tänker på det du sa. Att det var roligt och klokt på samma gång. Hoppet är det sista som lämnar människan. Hur fan vet man det?

Jag vill inte att mina vänner ska sluta tycka om mig. Jag vill inte att de vänner jag hade som någon gång slutade tycka om mig ska vara kompis med andra människor som jag inte tycker om. Jag blir svartsjuk. Och orolig att de ska prata om mig. Jag vill veta varför det blev såhär, men jag vågar inte fråga.