jag tänker på mina drömmar. de är oftast många och brokiga men sällan blir de verklighet. jag funderar över om det är tragiskt att jag förverkligar så få av dem, eller om det är så att drömmar oftast inte är menade att bli verkliga.

fredag

då va det fredag. e det nån som e hemma som man får va med?
jr

Jag hyr en rulle med Nicolas Cage på framsidan. I krigsarhjälm. Det är Vietnam. Tvåochenhalvtimme lång läser jag på baksidan. Den har några år på nacken så jag pröjsar bara tio spänn för ett dygn. Jag kommer hem, lagar en pasta och sätter mig i soffan och trycker på play på remoten. I förtexterna får man reda på att Christian Slater är med. Och Peter Stormare. Givetvis. Inte en film utan att han dyker upp. Jag suckar för mig själv, gör mig redo för en jävla skitfilm, och mycket riktigt, den är så dålig, långsam, seg, ointressant, att jag bara måste se klart skiten. Christian dör i mitten av filmen. Peter i slutet, och Nicholas i slutscenen. Det ska vara sorgligt, meningen är väl att man ska grina men jag sitter istället och bläddrar i sportbladet, läser att Kalmar FF sänt hem ett par brasilianska anfallare som inte höll måttet.

Och den här finländska spjutkastaren tar sats, springer fram till linjen och dunkar iväg spjutet upp i den italienska ljumma kvällen, han har dålig balans i kastögonblicket och spjutet far för mycket åt vänster eller om det är höger, spjutet hamnar i alla fall där längdhopparna håller till, träffar en fransman i ryggen som sitter och stretchar, väntar på sin tur. Finländaren tar sig för huvudet, tror inte att det är sant. Kommentatorena ojar sig, skriker upphetsat. En ambulans kommer åkandes på löparbanorna, stannar vid längdhoppsgropen. Mycket folk samlas runtom, läkare och fotografer, män med bårar. Samtidigt zoomas finländaren in, han har satt sig på en bänk, har nästan tårar i ögonen, kommentatorerna säger att det inte var hans fel, sånt här händer. Tyvärr. Ambulansen far iväg och tävlingarna återupptas. Finländaren sitter kvar på bänken. Laddar för nästa kast. När det är hans tur att kasta igen säger kommentatorerna att det nog blir svårt för honom att ladda om igen. Ja, tacka fan för det! Karln har precis kastat ett två meter långt spjut i en annan mans kropp, och inte har han sprungit bort dit, till olycksplatsen, 70 meter kanske, och kollat hur det gick. Han har bara suttit där med ansiktet i sina handflator och tyckt synd om sig själv. Sen vill jag passa på att tacka alla för den här tiden, Mange, Sara, Carlsson, Becky, Thomas, Johan R och Love, jag har lärt mig mycket av er, men nu är det över. Jag vill gå vidare, byta län. Se nya områden i Sverige. Inbjudningskort om kräftskiva sista veckan i augusti borde ligga på era hallmattor nu, eller om ett par timmar, om posten gjort sitt jobb.

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_16205693.asp

Som vanligt finns det nackdelar med allt. Jag tror på något sätt att jag påverkas mer av det som är dåligt för miljön än det som är dåligt för mig själv. Ge mig ett bevis för att öl direkt förstör atmosfären och jag slutar i morgon.

va e det för fel, varför saknar jag dig nu, allt va ju bestämt, det va ett bra beslut, ett nödvändigt.
Det kändes rätt, nu e det förvirring, vad menas? e det bara ett nytt patetiskt försök till uppmärksamhet från min sida, eller en klassisk vill ha det man inte kan få? känns patetiskt.
jaja, saknar dig iallafall.

Jag tror att det kan vara något fel på mig. Mina prioriteringar och normer måste vara helt åt helvete. Jag vet att det är mänslikgt att dras åt det förbjudna, göra sådana saker som samhället egentligen accepterar men jag funderar och funderar och känns ändå inte rätt. Dom människor jag tycker bäst om, eller dom jag kanke till och med beundrar är alla sådanan som jag vet kommer att dö i förtid. Efter tjugo och några och tycker jag fortfarande ciggaretter, sprit och knark är det bland det häftigaste som finns. Varför gillar jag inte Blossom Tainton istället? jag vill verkligen gilla henne men det går ju inte.

ny f r ä m l i n g
det var precis när jag trodde att jag kanske visste vem du egentligen var som du plötsligt blev någon helt annan. det känns sorgligt eftersom det inte verkar som om jag kommer att få känna dig alls framöver.

du säger "ja" men jag käner ditt "nej" brinna igenom. istället för att säga det osägbara så tiger du. är det av rädsla av vad som kan komma? är det av tveksamhet? är det av kärlek?

jag vet inte.

medlidande please

vill inte va neggig, men vilken jävla kukvecka. kolappsar hemma i måndags natt och sabbar höger knä och fot. ska spela in nytt för första gången på månader, då har kåtmatte porrsurfat sönder datorn och dragit till roskilde så det finns ingen att ta ut frustrationen på. lägg på det ett svartare och svartare sinne.. jaja som alla positiva jävlar har sagt, "nu kan det ialla fall inte bli sämre" hoppas de har en poäng där.

ska försöka attacha en jävligt rolig grej här, lyssna och le. det lär ju inte funka, det gör inget denna vecka.....

jr

det gick inte, drar iväg några mail istället

Jag ser det som ett socialt expriment, pretantiöst och jävligt. Precis så som jag vill ha det.

calllove.blogspot.com

Release the fuckin' fury

Det känns som att det här kommer bli dyrt... Ibland blir jag äcklad av mig själv.

äntligen klart!

Det tog fan tid alltså, men nu är den finito...